Turnéstart på Arlanda

Första anhalten Arlanda på turnén till Österrike/Tyskland. 

Ibland stöter man på musiker-kollegor på flygplatser. Här Alice Cooper/Motley Crue på väg till Finland. Artigt sa han: ”Royal Stockholm Philharmonic; Oh, I have all your records!” 

Några recensioner från turnén

Först en bit av den tidigare refererade recensionen från Neue Zürcher Zeitung:

”Im Idealfall paart sich bei einem Orchester grösstes musikalisches Ausdrucksvermögen mit hervorragendem technischem Potenzial. Von einem Glücksfall kann man sprechen, wenn ein solcher Klangkörper von einem Musiker mit ebenbürtigen Fähigkeiten geleitet wird. Das alles ist beim Royal Stockholm Philharmonic Orchestra der Fall. Gemeinsam mit seinem Chefdirigenten, dem Finnen Sakari Oramo, bot es in der Reihe Migros-Kulturprozent-Classics in der Zürcher Tonhalle nicht weniger als eine musikalische Sternstunde.

Phänomenal kompakt ist der Gesamtklang dieses Orchesters, ausgeglichen das Können der einzelnen Register, vollkommen homogen der Streicherklang – Letzteres auch dank der auffallend intensiven Zusammenarbeit der Stimmführer. Oramo dirigierte mit klarer Zeichengebung, tarierte die Klangmischung subtil aus und verstand es, die einzelnen Werke auch strukturell klar darzustellen.”

Moritz Weber
Hela recensionen (öppnas i nytt fönster)

Här utsnitt ur några ytterligare recensioner:

”The concert’s main work was Sibelius “First Symphony”: the Swedish orchestra under their Finnish conductor played it impressively with a blend of style and power. The woodwind, in particular the baleful principal clarinet, impressed throughout: however there were some rough edges in ensemble. Oramo placed the harp centre front stage, which gave it a prominence often obscured by other, louder instruments. Oramo showed himself in full command of the structure and texture of this early Sibelius, evoking the frozen North and bringing the symphony to an end in rousing and imposing fashion.”

John Rhodes
Hela recensionen (öppnas i nytt fönster)

”Dann betritt die Solistin, die wohl das Publikum angezogen hat, die Bühne: die in Bern lebende Geigerin Patricia Kopatchinskaja. Barfuss steht sie auf den Brettern, als sie mit dem Royal Stockholm Philharmonic Orchestra unter der Leitung von Sakari Oramo Peter Tschaikowskis „Konzert für Violine und Orchester“ vorträgt. Das zurückhaltende, ja fast gedämpfte Orchester lässt der Solistin allen Raum, den sie benötigt, und Patricia Kopatchinskaja nutzt ihn zu einer brillanten, modernen Interpretation, stets mit einem Lächeln auf den Lippen. Natürlich ist es das „fingerbrechende Virtuosentum“, wie sie selber sagt, welches das Publikum begeistert. Ansteckend ist darüber hinaus aber die unbeschwerte Spielfreude. Vor dem inneren Auge sieht man die Violinistin über die russischen Steppenlandschaften reiten, hört sie jubilieren und innehalten – ein echter Beitrag zur späten Romantik, den Peter Tschaikowski 1878 am Genfersee, wo er sich zur Erholung aufhielt, geschrieben hat.”

Paul Ott
Hela recensionen (öppnas i nytt fönster)

”Einen stimmungsvollen Frühlingsanfang bereitete uns das fantastische Royal Stockholm Philharmonic Orchestra und die herausragende Solistin. «Wer mit einer vorgefertigten Meinung ins Konzert kommt, kann bei mir nur enttäuscht werden. Ich spiele nicht das, was man erwartet » (Patricia Kopatchinskaja im Gespräch mit Christian Berzins).”

Irène Hubschmid
Hela recensionen (öppnas i nytt fönster)

Retrospektivt – filmen

Vi är hemma. Kungliga Filharmonikerna har landat. Alla är trötta, men också lyckliga över en storartad turné med musicerande på högsta nivå. Då är det trevligt att titta på den turnéfilm som Daniel Kåse (slagverk) har snickrat ihop med sin telefon under de här dagarna. Bravo!

Ren poesi – inventering av fynd

Påsktider. Påskpynt och poesi. Vi drömmer oss tillbaka till hotell Eden i Montreux. Där hade man tagit detta med påsken på stort allvar. Intrycken var dock initialt motstridiga när man satt där i frukostmatsalen och betraktade ägg, fåglar och fågelbon: det såg så håglöst ut med de där utspridda sakerna.

Först efterhand, med noggrann analys, framträdde den underliggande strukturen. Det visade sig att man använt sig av fabonacci-serien. En metod som också använts i musik.

Här en stämningsbild från ett av trapphusen i Tonhalle St Gallen. Christopher Öhman (viola).

 

”Spitzenorchester”

Moritz Weber recenserar Zürichkonserten i Neue Zürcher Zeitung.

Grandios

Das Royal Stockholm Philharmonic Orchestra profilierte sich mit dem Chefdirigenten Sakari Oramo als Spitzenorchester. Auch die Geigerin Patricia Kopatchinskaja hinterliess einen bleibenden Eindruck.

Im Idealfall paart sich bei einem Orchester grösstes musikalisches Ausdrucksvermögen mit hervorragendem technischem Potenzial. Von einem Glücksfall kann man sprechen, wenn ein solcher Klangkörper von einem Musiker mit ebenbürtigen Fähigkeiten geleitet wird. Das alles ist beim Royal Stockholm Philharmonic Orchestra der Fall. Gemeinsam mit seinem Chefdirigenten, dem Finnen Sakari Oramo, bot es in der Reihe Migros-Kulturprozent-Classics in der Zürcher Tonhalle nicht weniger als eine musikalische Sternstunde.

Phänomenal kompakt ist der Gesamtklang dieses Orchesters, ausgeglichen das Können der einzelnen Register, vollkommen homogen der Streicherklang – Letzteres auch dank der auffallend intensiven Zusammenarbeit der Stimmführer. Oramo dirigierte mit klarer Zeichengebung, tarierte die Klangmischung subtil aus und verstand es, die einzelnen Werke auch strukturell klar darzustellen. Jean Sibelius’ anspruchsvolle erste Sinfonie in e-Moll gelang wie aus einem Guss, das Orchester liess die bewegende Sinnlichkeit dieser Musik unter Oramos emphatischer Leitung ungehindert strömen. Trotz dem äusserst leidenschaftlichen Spiel wurden die Details der Partitur nicht übersehen; eine erstaunliche Palette an Stimmungen und dynamischen Schattierungen war zu erleben, man konnte nur staunen über die Lebendigkeit und Genauigkeit dieser Interpretation.

Dieselbe Präzision prägte auch «Rugby» von Arthur Honegger, keine der Ecken und Kanten blieb unausgereizt. Hellwach musizierten Orchester und Dirigent in Peter Tschaikowskys Violinkonzert mit der schwierig zu begleitenden Patricia Kopatchinskaja. Sie ist eine Künstlerpersönlichkeit der Extreme, dementsprechend kompromisslos und eigenwillig war auch ihre Version dieses oft gespielten Werks. Wie aus dem Moment heraus schien sie den Solopart neu zu erfinden – stets mit vollstem Risiko. Unentwegt überraschten ihre Klangexperimente, oft hatten sie einen folkloristischen Einschlag, manchmal wirkten sie etwas beliebig. Zwar strapazierte Kopatchinskaja mit ihrem unverwechselbaren Individualstil die Klangwelt Tschaikowskys; ihre Authentizität, Intensität und die Kraft der Inspiration machten ihren Auftritt dennoch zu einem eindrücklichen Erlebnis. Grossartig die stille Melancholie im zweiten Satz, originell schliesslich die beiden Zugaben: das urkomische «Crin» mit seiner Stimmakrobatik von Jorge Sánchez-Chiong sowie das Violinduo «Baladă şi joc» von György Ligeti, gemeinsam gespielt, gestampft und getanzt mit dem Dirigenten.

Larsson med understöd

Där sitter man, hela orkestern, runt 100 personer, men det är bara stråkarna som får spela. Efter två konserter med Lars-Erik Larssons Romans ur Pastoralsvit som extranummer efter Sibeliussymfonin, hade en idé fått fäste. Vi ska vara med, tänkte instrumentgruppen längst bak i klassen. Blåsarna kan komma in i slutet. Så i lördags efter repetitionen satte sig Joakim Agnas ner och klurade ut något för slutdelarna av extranumret.

Finns det inte filharmoniker som bara går och drar benen efter sig på ledig tid? Glöm det. Så i St Gallen fick Lars-Erik Larssons Romans en lite annorlunda avslutning och blåsarna fick äntligen vara med i några sekunder.

Joakim Agnas (trumpet), efter sin kupp med extranumret igår. Till vänster om honom Geir Anfinsen (trombon). Och längst till vänster Johan Fransén, som presterat världens bästa klarinettspel i Sibeliusfymfonin, med evighetslånga toner som smyger som katter, kväll efter kväll. Han hade varit värd att få vara i bild utan att få halva ansiktet beskuret av kameralinsen.

Sista konserten, och en kupp

Stående ovationer och bravorop för Patricia Kopatchinskaja, Sakari Oramo och Kungliga FIlharmonikerna.

Det viskas om att vissa filharmoniker-alpinister gick upp i ottan på söndagsmorgonen för att resa till St Gallen i förväg och åka skidor i backarna där. Vi tror att det är elakt förtal, för ingen ansvarstagande musiker skulle riskera att utsätta sig för skador precis innan en konsert. Själva finalkonserten på turnén. Det är helt enkelt så att Kungliga Filharmonikernas triumfartade framfart i Schweiz har skapat avundsjuka.

St Gallen var alltså sista anhalt. En söt liten stad som bussarna nådde efter en timme rakt österut från hotellet i Zürich. Och intimiteten i denna något mindre konsertsal jämfört med de övriga på turnén bidrog till den varma stämningen som rådde hos publiken. Stående ovationer efter Patricia Kopatchinskajas Tjajkovskijprestation. Och Sakari Oramos och Kopatchinskajas Ligeti-duo fick nu en annan utforming. Dansandet och snurrandet har blivit vildare och vildare, men i kväll fick Kopatchinskaja mitt i en snurr för sig att spela sig bort från scenen, innan stycket var slut. Det var bara att försöka hänga med för Sakari Oramo, som fann sig snabbt och följde efter. När de sedan blev inropade ännu en gång leverade man styckets slutackord. Stiligt.

* Fullsatt: Ja
* Honeggers Rugby-tackling satt som en smäck: Ja
* Applåder efter första satsen i Tjajkovskijs Violinkonsert: Ja
* Sibelius första symfoni knockade publiken: Ja (och vi tyckte oss se siluetten av den äldre, skallige Sibelius sittande på balkongens högra sida, men det kan ha varit inbillning).
* Romans ur Lars-Erik Larssons Pastoralsvit som extranummer: Ja.

Men det finns mer. Någon i orkestern hade gjort en kupp till orkesterns extranummer. Vi återkommer till det. Nej, det lönar sig inte att tjata, vi berättar om det sen. God natt.

 

Le sorelle Bonfiglioli

Det finns tre violinspelande systrar i Kungliga Filharmonikerna under den här turnén. Från vänster: Simona (vik andraviolin), Daniela (förstaviolin) och Claudia (stämledare andraviolin). Ingen annan orkester har tre systrar Bonfiglioli i violinsektionen. Det är sådant som skiljer agnarna från vetet i orkestervärlden, det är den allmänna meningen – nästan lika avgörande som vridmomentet man får av dubbla 1:e konsertmästare. Här är Bonfiglioli-systrarna fångade på bild precis före kvällens konsert i St Gallen skulle börja.

 

Uppdaterad lista

Det är glädjande att kunna meddela att svenske ambassadören i Schweiz var närvarande vid konserten i Bern i lördags. Vittnen har försäkrat detta. I övrigt får man väl säga att spaningarna i Schweiz varit fruktlösa. Men det kan ju självklart hända att någon av de övriga faktiskt varit på konsert men med förklädnad. Ju mer man tänker på det, desto rimligare förefaller det.

* Roger Moore: nja (närkontakt med affisch i Montreux)
* Anni-Frid Lyngstad: nej
* Herbert Blomstedt: nej
* Ingvar Kamprad: nej
* Nicolai Gedda: nej
* Magnus Hartog-Holm: ja

Det här är Magnus. Tack Magnus för att du kom!